Jag tänker, liksom Liv Strömquist, på Whitney. Efter att Whitney Houston hittades död på ett hotellrum i Los Angeles för ett par veckor sedan har nätet översvämmats av tweets, tidningsartiklar och facebookgrupper som ömsom hyllar hennes karriär, ömsom rapporterar om förfallet som troligtvis ledde fram till slutet. Efterhand har det också dykt upp fler och fler kommentarer till själva mediehändelsen Whitney Houstons Död – inte minst från Umeås eget kommunalråd.

Hela den här cirkusen fascinerar mig. Det fascinerar mig att tidningar skriver om hennes sista måltid. Det fascinerar mig att fans lägger upp hyllningslåtar och -videos, och att människor gråter av saknad och sorg. Att de sörjer en människa som de inte ens har träffat, men som uppenbarligen måste ha betytt så mycket. Eller som kommit att betyda så mycket nu? Det fascinerar mig att de här två bilderna kan existera samtidigt – Whitney som missbrukande virrpanna och Whitney med den gudabenådade rösten som rörde vid människors hjärtan.

Det vilar ett nostalgiskt skimmer över hur Whitney blir ihågkommen av sina fans. På Pinterest är det mest delade fotot till Whitneys minne från den tidigare delen av hennes karriär. Jag frågar mig vem den här bilden är till för? Kan det vara så att Whitney Houston används som en slags projektionsyta för massor av olika saker – i sorgen och uppståndelsen efter hennes död ges möjlighet att ge uttryck för barndomsminnen och religiös tro, men också att ta avstånd från knarkande mammor och hysterisk nöjespress.

En nyhet falnar fortare nuförtiden enligt vissa, men hålls också uppe av sociala medier. Sociala medier är ju som gjort för att rapportera kring en rapportering. Den amerikanska tidningen National Enquirer publicerade en bild på Houstons öppna kista på förstasidan, vilket ledde till en lång rad fördömanden på t.ex. Twitter. Men flera av dessa fördömanden länkade samtidigt till en bild av sagda förstasida, vilket hjälper till att hålla nyhetsvärdet fortsatt högt. Att tiga ihjäl en nyhet verkar inte längre vara ett alternativ.

Och när dammet har lagt sig, och livet går vidare, så kommer det nya Whitneys…

Representationer alltså. Kan det vara så viktigt? Och vad betyder det egentligen? Det tänkte jag använda den här bloggen till att bena ut. Lite för att tvinga mig själv till att skriva saker som inte är hemtentor och inlämningsuppgifter. Mest för att jag tycker att det är ett sjukt roligt ämne som bara blir större och större ju mer man lär sig. Jag vill använda bloggen för att göra egna analyser,  men också ge tips om böcker och annat som fördjupar sig i ämnet.

Jag tycker att representationsanalys är ett utmärkt verktyg för att tydliggöra normer och strukturer i samhället. Jag tänker försöka utveckla det vidare i nästa inlägg, men så länge kan ni ju kika in på säljgrejmedtjej och se vad bilderna där kan säga om könsnormer.